Det finns något alldeles särskilt med ögonblicket när flera röster börjar sjunga tillsammans.
En ensam röst kan vara fantastisk att lyssna på, men när den får sällskap av andra händer något. Tonerna möts, stämmorna växer fram och plötsligt uppstår en klang som ingen av sångarna hade kunnat skapa på egen hand.
Det är en av de saker vi tycker allra mest om med musik. Att helheten kan bli så mycket större än de enskilda delarna.
Och kanske är det just därför vi också fascineras av hur olika instrument samspelar.
Det är inte alltid melodin man minns
När vi lyssnar på musik är det ofta melodin som först fångar vår uppmärksamhet.
Den kanske spelas av en trumpet, en fiol eller en ljus sångröst som svävar över resten av ensemblen.
Men vad skulle hända om vi tog bort allt som finns under melodin?
De djupa tonerna, rytmen och harmonierna som håller samman musiken?
Förmodligen skulle upplevelsen bli ganska annorlunda.
I en kör märks det tydligt hur viktiga de olika stämmorna är. Sopranerna kan bära melodin medan altar, tenorer och basar bidrar med andra toner som skapar harmonin. Ingen stämma behöver vara viktigare än någon annan för att resultatet ska bli vackert.
Samma princip finns i många instrumentalensembler.
En barytonsaxofon är ett fint exempel. Den har en betydligt mörkare klang än de mindre saxofonerna och används bland annat i storband och jazzensembler. Ibland bidrar den med en stadig grund i arrangemanget, ibland med kraftfulla toner som verkligen tar plats.
Och även om den inte alltid spelar melodin kan dess närvaro förändra hela musikens karaktär.
Musik handlar om att lyssna på varandra
Det är lätt att tänka att musikalisk skicklighet framför allt handlar om att kunna sjunga eller spela riktigt bra.
Och visst krävs det övning, teknik och känsla.
Men när flera människor musicerar tillsammans behövs något mer.
Man måste också kunna lyssna.
Den som sjunger i en kör behöver förhålla sig till de andra stämmorna. Den som spelar i en orkester måste veta när det är dags att ta plats och när någon annan ska få höras tydligare.
Det handlar om att hitta sin roll utan att förlora känslan för helheten.
Vi tycker att det är en ganska vacker tanke, även utanför musikens värld.
Att det inte alltid är den som hörs mest som betyder mest.
Ibland är det den som skapar tryggheten, håller ihop sammanhanget eller ger andra möjlighet att glänsa som gör den verkliga skillnaden.
Varje klang har sin egen personlighet
En annan sak som gör musik så spännande är hur olika instrument och röster kan uttrycka helt olika känslor.
En ljus flöjt kan kännas lätt och lekfull. En cello kan skapa värme och eftertanke. Ett mäktigt bleckblås kan fylla ett helt rum med energi.
Och de mörka tonerna har sin alldeles egna förmåga att ge musiken djup.
Det betyder förstås inte att ett visst instrument alltid låter på ett särskilt sätt. Hur musiken upplevs beror på melodin, arrangemanget och människan som framför den.
Det är just alla dessa möjligheter som gör att vi aldrig riktigt blir färdiga med att upptäcka musik.
Det vackraste uppstår tillsammans
För oss är musikgemenskap något mer än att bara framföra rätt toner vid rätt tillfälle.
Det handlar också om glädjen i att skapa något tillsammans, om att känna hur ens egen stämma passar in och om att upptäcka detaljer som man kanske inte lade märke till första gången.
Nästa gång du lyssnar på en kör, ett storband eller någon annan ensemble kan det därför vara roligt att prova något nytt.
Lyssna inte bara efter melodin.
Försök höra vad som händer bakom den.
Kanske upptäcker du att det är just de djupa tonerna, de stillsamma harmonierna eller den där stämman som aldrig riktigt står längst fram som gör musiken så speciell.
För alla behöver inte höras mest.
Ibland räcker det att vara en del av något som låter fantastiskt tillsammans.